missjagne

Ok. Jag har mottagit ett viss missnöje från vänner (som jag har sagt till att läsa denna fantastiska blogg) som inte riktigt tycker att jag skrivit riktigt som jag borde. Jag håller med. (Tack Kära Sara!, jag hade säkert aldrig kommit igång annars)


 Sålänge jag kan minnas så har jag viljat lämna kära Sverige och ge mig av till ett engelsktalande land. (jag brukade tro att det var England). Dels för att slipa på uttal men mest för att bara få leva i en annan miljö och skapa mig ett liv utan alla skyddsnät (i form av vänner, familj mm) som finns här.
Men det har liksom aldrig blivit av. Något annat har alltid kommit i vägen.

Men nu är det alltså dax.
Jag bestämde mig när jag var i Norge och insåg att denna resa varit utstakad sedan länge.
Så jag sa till Eva-Lainen att när vi kommer hem, så ska jag hyra ut min lägenhet och åka till Dublin.
Jaha, sa hon. (jag har sagt det innan)

Sagt och gjort. 2 veckor senare var min lägenhet uthyrd och jag hade ytterligare 2 veckor på mig att lämna den.
Det var mycket märkligt. Särskilt eftersom att om jag inte fixar ett jobb på Irland inom en snar framtid så får jag flytta hem igen. Jag flyttade för 8 år sedan.

Men men mitt plan gick den 18/6. Jag hade en intervju 2,5 timmar efter landning och hade inte den blekaste om vart jag skulle. Som tur var så hade jag Patrick som kunde visa mig..

Så var iaf tanken. Väl i Dublin ringer han mig och säger att han just fått veta att han måste delta i ett möte och kan därför inte möta upp mig. Men han lyckades ge mig en vägbeskrivning så att jag åtminstonde hittade till hans jobb.

Väl där försåg han mig med en karta och ett paraply (det regnade) och sa lycka till! Jag började traska och hittade otroligt nog rätt. I tid!
(jag är väldigt stolt över detta då mitt lokalsinne och min känsla för kartläsning ibland sviker rätt så ordentligt, för att inte nämna att jag aldrig lyckas komma i tid ens när jag vet vart jag ska.)

Hur som helst. En intervju på engelska och jag hade just landat. Kändes inte som att jag ens kunde gräsrotsnivå-engelska just då. 
Lyckades iaf få fram det jag ville ha sagt och nästa dag var det dax för den riktiga intervjun med HP.

Oliver, på rekryteringsfirman sa att intervjun kanske skulle vara på svenska så jag kände mig lite bättre till mods en stund. 
Ja, iaf till jag kom dit och insåg att en av tjejerna som skulle vara med var Irländsk. (den andre var svensk)
Det blev engelska och dagen efter ringde Oliver mig och sa att jag fick det.
Det går fort där borta.

Jag var jätteglad! Ett jobb på 2 dgr. Men nu kom nästa fråga: Vart ska jag bo?

Jag ringde på minst tusen annonser, känns det som.

Jag gick på 3.

Den första var en lägenhet med tre människor som var lite väl "hippiestyle" för min smak. Inte nog med att jag tror att jag skulle blivit psykiskt sjuk av all tvätt som verkade hänga överallt, lägenhetsansvarige verkade aningen slirig på orden. Ingen av oss kunde riktigt förstå vad han sa.  (Sofia sa senare att hon trodde att han var efterbliven. Jag tror att han var Nordirländsk.)  Det kanske bara var våra gräsrotsöron.
Jag lovade att höra av mig senare.

Utan några som helst förhoppningar gick vi iväg till läg nummer 2.
Väl där öppnar en absolut gudomlig charmig man med ett leende. (vi kunde inte heller sluta le)
Det hela blev fånigt och nästan lite pinsamt då vi bara fnissade och talade om allt utom rummet.
Och det blev förmodligen inte bättre av att jag plöstligt utbrast: I am interrested!
Sofia gav mig en blick och vi tackade flinande för oss.
Jag lovade att höra av mig under kvällen.

Den 3:dje var ett smalt litet radhus med två sovrum.
Ljust och rymligt och gott om uttrymme. Det var hur bra som helst men jag ville inte säga det till henne (hon sa att hon gärna ville att jag skulle flytta in) eftersom vi hade fler att titta på.
Väl ute i bilen insåg vi att vi var sjukt hungriga och åkte hem. Vi lagade mat, tog ett glas vin och låtsades fundera lite innan jag ringde till Joanna och sa att jag var intresserad. Hon blev jätteglad! (och jag med).

Senare på kvällen fick jag ett sms. Det var från Mr. Charming som undrade hur det hade gått. Jag svarade artigt att jag hittat ett annat ställe och önskade dom lycka till med att hitta en rumskompis.
Han svarade: I think we should go out for a drink.
Mitt svar: I agree!

Saken biff. Så var det med den saken. Vi har bestämt att vi ska träffas när han kommer tillbaka ifrån sin semester. Han bor i området och kanske kan visa mig trevliga platser.


Nu, kära vänner ska Miss Jagne gå och nana.