THÅSTRÖM!
Det känns som att man liksom tappar all livslust och sugs in i nånslags gemenskap där det är svårt att avgöra vad som är verklig normalitet och vad som är kollektiv galenskap. Jag vet fortfarande inte, men en sak är säker -han levererar i varje sekund. Han är ett med sin musik och hans händer rör sig likt små kolibrier på jakt efter nektar.
Han är Joakim Thåström! Och han är fantastisk!
Vid något tillfälle sjunger han att vi är alla kött och blod, och just så känns det. Vi är alla bara två komponenter i samma kretslopp. Vi är alla bara små pjäser med Thåström som president..
Han springer eller snarare spatserar fram och tillbaka över scenen nästan hela tiden. Det är som att hans kropp lever ett eget liv. Han ser precis ut som jag förväntat mig med sin svarta kavaj och byxor. Och han har hängslen och en gubbkeps på sig, men han är mycket mer än jag trott. Han är långt tyngre än jag någonsin kunnat ana.
Förstå mig rätt nu, jag älskade det!
Sällan att jag blivit så berörd som nu. Jag är helt slut!
Kära publik;
Varsågod!
